Under sin musikaliska utveckling och verksamhet har Scheffer haft en påtaglig bredd i sitt komponerande, vilket innefattar både bruksmusik, pedagogiska verk, musikaliska experiment och forskning.
Foto: Per Anders Nilsson
Under olika perioder har han fokuserat på olika delar av den kompositoriska verksamheten och ibland även på musikaliska pastischer eller arrangemang till aktuella ensembler och/eller körer. Denna text ska dock i första hand beskriva förhållningssättet i de mer experimentella och innovativa kompositionerna/verken avseende kompositoriska utgångspunkter.
Scheffer har, under en längre tid, arbetat med formaliserade strukturer i sitt komponerande, men försöker samtidigt uppnå ett personligt förhållningssätt som även involverar en nära kontakt med klangen och dramaturgin i musiken. Story of tales (1995); en musikalisk scen för baryton, slagverk, piano och kontrabas samt Qui pro quo (1996-97) för slagverk solo, basklarinett i Bb och cello är exempel på detta.
Scheffer har distanserat sig från ett tidigare expressivt drag i musiken till förmån för vissa monotona element. Detta delvis som en följd av att han ibland använder en ”montageteknik” som behandlar musikens beståndsdelar som ”objekt”.
I orkesterverket en chantant (1994-95) är detta särskilt påtagligt. Där spelar också den mänskliga rösten en stor roll, liksom i flera av Scheffers verk. Röstens formanter får nämligen ligga till grund, inte bara för verkets harmoniska uppbyggnad, utan hela dess koncipiering.
Senare års förenklade strukturer (framförallt i verken Via Dolorosa, fair play och Tertia), förklaras av tonsättaren i följande verkkommentar av saxofonkvartetten fair play (2003).
”I stycket fair play för saxofonkvartett har jag fortsatt att utveckla mitt arbete med, som jag kallar det, ”reminiscens-teknik”. Jag har länge intresserat mig för lyssnarens roll i samband med framföranden av nykomponerad musik. Utan att kompromissa med egna estetiska, klangliga, strukturella -och andra- värderingar vill jag vägleda lyssnaren genom stycket på ett sätt som gör att man vill följa med i dess utveckling och inte ”ger upp”. ”Reminiscens-teknik” i det här sammanhanget innebär ett slags personlig variationsteknik där liknande musikaliska förlopp återuppstår med något förändrade beståndsdelar i nya gestalter. Ungefär som jag upplever att minnet och perceptionen fungerar. Jag har tidigare, i min strävan att åstadkomma en så nydanande musik som möjligt, distanserat mig från allt vad tonalitet, konsonanser, skalor, sekvenser och ackord heter. Därför var det ganska förvånande, tyckte jag själv, när jag fann att ett sätt att vägleda lyssnaren kunde vara att använda ovan nämnda beståndsdelar i ett helt annorlunda musikaliskt sammanhang. Samtidigt var detta förhållningssätt ett nödvändigt grepp för att förändra och förnya mitt sätt att komponera.”